Bin i stan – en nygammal idé
Det har alltid funnits bin i städerna. I Stockholm fanns det samhällen på taket nära Humlegården, vid Sofia kyrka eller i Tantolunden. Dessa har varit bin i kupor som man skattat och skött om. Därutöver finns det sk skorstensbin dvs svärmar som ingen tagit hand om och slagit sig ner i skorstenar, ventilationskanaler eller på halvvarma platser under takåsarna. Man kan se dem vid Adolf Fredriks kyrka eller bland vildvinet på stadshuset i Stockholm.
Med jämna mellanrum trumpetas det ut att ”nu har vi äntligen bin i stan!”. De senaste tillskotten är ett par kupor på ett hotell vid Slussen och på Kulturhusets tak. ”Hotellbina väckte en viss uppmärksamhet eftersom 30 000 bin placerades på en takterrass vid Slussen. Ungefär samtidigt började sandbin att samlas på varma solbelysta väggar och många i grannskapet trodde naturligt nog att det var ”hotellbina” som svärmade (tidigt i april)! Detta dementerades i lokalpressen av både Lotta Fabricius och mig men budskapet var svårt att ta in. De senare på kulturhuset administreras av Bee Urban. Organisationen grundades av tvåmiljömedvetna biologer, Karolina Lisslö och Josefina Oddsberg. Syftet är att sprida medvetenhet och kunskap om pollineringseffekten av honungsbin och deras inverkan såväl lokalt som globalt. Biprodukten av affärsverksamheten är dessutom den allra lenaste honung.
Bee Urban upplåter fadderskap av bikupor till företag i storstadsmiljö. Utplacering sker på företagets egna områden eller fastigheter. Bee Urban sköter om drift och underhåll av kuporna. Honungen som genereras tillfaller företaget. Honungen paketeras i ett format som förmedlar budskapet om företagets insats för miljön på ett positivt, påtagligt och nytänkande sätt. I de fall företag vill bidra till en bättre miljö men inte är situerade i ett passande område tillhandahåller Bee Urban uppställningsplatser.
Honungsringen fick en enkel fråga: ”Kan det vara skadligt att äta innerstadshonung?” Frågan gick vidare till Miljö och hälsokontoret i Stockholm som aldrig funderat i dessa banor. Efter lite funderande antog man att risken måste vara försumbar eftersom de flesta substanser har svårt att lösa sig i honung. Även på IVL tänkte man i samma banor men detta var bara teorier. Efter lite letande fann Honungsringen ett laboratorium i Tyskland som gjorde analyser av luftföroreningar i livsmedel. Glädjande nog bekräftade de våra funderingar. Inga påvisbara nivåer av 16 analyserade kemiska substanser. Inte heller påvisbara mängder av arsenik, bly eller kadmium!